”Vi har aldrig haft så mycket skog som nu”, hörs ofta från skogsindustrin och vissa myndigheter. Det är ett påstående som vid första ögonkastet låter betryggande. Virkesvolymerna ökar, satellitbilderna visar grönt, och exporten är stark.
Men det döljer en avgörande fråga: Vad är det egentligen vi har mer av? Är det skog – eller är det någonting annat?
Frågan är inte bara poetisk eller filosofisk. Den är juridisk, ekologisk och kulturell. Och den får konsekvenser för hur vi förstår vårt landskap, vårt ansvar och våra rättssystem.
Skog enligt statistik – och enligt människor
Skogsstyrelsen definierar skogsmark som mark där trädtäckningen är minst 10 %, träden når minst 2 meters höjd och virkesproduktionen är minst 1 kubikmeter per hektar och år. Det är en teknisk och kvantitativ definition, anpassad för statistik, export och industriell planering.
Men för många människor betyder ordet ”skog” något annat. Det handlar om en plats för vila, förundran, barndomsminnen och bärplockning. Det handlar om biologisk mångfald, ljusgläntor, gamla träd, ljud, dofter och sånt som inte låter sig mätas i volym.
En monoton trädplantering med samma trädart i rader – ofta gran – må uppfylla kriterierna för skog i statistiken, men få skulle kalla den en ”riktig skog” i vardagligt tal. Den är tyst, mörk och biologiskt utarmad. Den erbjuder varken skönhet eller variation. Det är vad man i skogsforskningen ibland kallar ett ”virkesfält” snarare än en skog.
Retoriken: ”Vi har aldrig haft så mycket skog som nu”
Skogsindustrins retorik bygger på ökade virkesvolymer – inte på bevarade ekosystem. Det som ökar är biomassa, inte biologisk mångfald. Samtidigt minskar arealen gammelskog, naturskog och lövskog – de miljöer som både människor och arter har störst behov av.
Forskning visar att allmänheten uppskattar just de skogar som försvinner – blandskogar med variation och liv. Många uttrycker oro över att skogen som plats försvinner, trots att virkesvolymen ökar. Detta skapar en kognitiv dissonans mellan vad vi säger att vi har mer av, och vad vi faktiskt upplever mindre av.
Juridiska implikationer
I lagstiftning och förvaltning används skogsbegreppet ofta oproblematiserat. Skogsbruk regleras huvudsakligen genom skogsvårdslagstiftning, som prioriterar produktionsmål jämsides med miljömål. Men definitionen av ”skog” i denna kontext är ofta av teknisk karaktär, vilket riskerar att osynliggöra ekologiskt och kulturellt värdefulla aspekter.
När begreppet ”skog” används i politiska och juridiska sammanhang bör det problematiseras. Det bör klargöras om det handlar om en funktionell, ekologisk, kulturell eller industriell definition. Rättssystemet har här en viktig roll att spela i att differentiera mellan dessa.
EU:s taxonomi för hållbara investeringar, miljöbalkens allmänna hänsynsregler och de svenska miljömålen pekar mot ett behov av en mer funktionell syn på skogen. Där ”skog” inte bara är något som står på rot och växer, utan något som lever, håller samman landskapet och bär på mänskliga värden.
Slutsats
Vi behöver återta frågan om vad en skog är. Inte bara i vardagligt tal eller i poetisk mening, utan i juridiken, förvaltningen och samhällsplaneringen. Om vi låter det industriella skogsbegreppet dominera, riskerar vi att förlora både landskapet och språket.
Skogen är inte en stapel av virke. Den är ett samspel mellan livsformer, mellan människor och minnen. Att kalla allt trädtäckt för skog är att reducera något komplext till något måttbart. Det må vara praktiskt för statistik – men det är farligt för rättsstaten, naturen och kulturen.